Magbok...

8 mars
B-day!

6 mars
Dagens barnmorskebesök blev det sista för denna gången=o) Inom några dagar kommer vi att ha en ny familjemedlem, och det känns så pirrigt och väldigt bra!

4 mars
I morse när jag gick upp så kände jag mig helt redo att föda barn. Tänket att i dag är en bra dag att föda barn på. Bebisen i magen verkar dock inte vara av samma uppfattning, inga tecken till att han/hon vill komma ut. När jag sedan kollade mina e-mail så visade det sig att jag fått ett mail från en gammal kompis som fick sin andra son i förrgår, hon var beräknad till imorgon. Då blir man lite mer otålig... nästa gång måste det väl ändå vara min tur?!

3 mars
Ja den som väntar på något gott får vänta till i alla fall nästa vecka. Inte en känning eller något tecken till att bebisen vill komma ut, och jag lovar, jag sitter inte bara och väntar. Om man har en Moa i huset så är man inte stilla många sekunder. I dag fick jag lägga mig och vila en stund för jag orkade inte mer, Moas energi sinar aldrig... men jag känner dock av mina 16 kg övervikt...

27 februari
Hittills har alla prover varit bra, så även i dag. Hittills har viktkurvan varit helt OK, så även i dag. Jag väger lika mycket nu som med Moa,d v s 90.5 kg... Det är nog bara 15 kg bebis.... Bebis har hittills blivit arg när barnmorskan känner efter hur den ligger, så även i dag. Så allt var bra, även i dag. Skönt! Bebisen beräknas väga 3 kg, alltså kommer den säkert att väga 3,5 kg vid ankomst, felmarginalen ni vet... Så nästa vecka är det barnmorskebesök, det sista och läkarundersökning för att kolla status. Om det ser OK ut, så blir det igångsättning då. Whieeeee.... oj oj oj, det är svårt att förstå.

Det är nu det är dags att börja piffa då eller? Det där fotbadet jag tänkt ta nu i tre veckor borde kanske bli av, och de håriga benen behöver sig en omgång. Det sistnämnda är dock inte så lätt med stooor mage ivägen. Moa och jag "firade" dagens besked med att åka och hyra ett babyskydd till bebisen att ha i bilen. Jag sa till Moa att nästa vecka kommer en bebis som ska bo hos oss. "Jaaa" säger hon då, "dockan". (Dockan kallas för bebisen.) "Ja bebisen ska bo hos dockan också." Ett inte lika positivt svar=o)

23 februari
Neeej, det har inte kommit någon bebis. Allt var bra hos barnmorskan i måndags, magen hade växt rejält och tagit ett skutt upp på normalkurvan, där jag aldrig legat under denna graviditet, snarare lite under hela tiden. Inga känningar som visar att bebis är på gång.

Sista dagen på arbetet i dag dock. Det var med blandade känslor jag gick därifrån. Jag har ju trivts väldigt bra, samtidigt som det ska bli skönt att slippa gå upp så hiskeligt tidigt och behöva vagga sjukhuskorridorerna fram. Nu ska här vilas i form, och förhoppningsvis kommer bebis inom 2 veckor.

Fick en fin bukett med rosa och vita tulpaner av arbetskompisarna. Gick loss lite med kameran och tog närbilder, bara för att det är så kul, och tulpanerna så fina!

14 februari
Inget barnmorskebesök i dag eftersom Moa var lite krasslig. Fick ny tid på måndag den 19 istället. Och håll nu tummarna för att vi inte får vinterkräksjukan, utan att det bara var falsklarm i natt när Moa var dålig!

11 februari
Jag är så nyfiken att jag håller på att spricka. Vem är det som gömmer sig därinne? Åh jag vill veta nu!! Fast ändå vet jag att det är lite tidigt och att den kan få äta upp sig ett halvt kilo eller så... men ruskigt nyfiken är jag. Nu är det samtidigt så nära, men ändå långt bort. Som tur är finns det lite saker inplanerade som jag kan hänga upp veckorna på så kanske det inte känns så långt.

6 februari
I dag var det tillväxtkontroll igen. Bebisen har ätit upp sig och ligger numer bara på -10 % av det "normala". Så den blir nog normalviktig denna bebisen också, Moa låg på ännu mer minus i början och vägde 3600 gram när hon kom ut. Nästa kontroll är i vecka 39, "om du inte har fött barn då" sa läkaren, har nu gått in i vecka 36. It's the final countdown!

31 januari
I dag hade magen vuxit ikapp sig, enligt sin egna kurva. Skönt. Det är klart att den är lite mindre om bebisen inte är så stor. Själv känner jag mig dock som en pansarkryssare emellanåt.

Bebiskläderna är upphämtade från källaren och större delen av dem är tvättade. Moa tycker att det är väldigt spännande med skor och byxor, tyvärr är de ju för små... En ny elastisk bärsjal är inköpt också, den ligger på posten och ska bli hämtad. Så nu är vi utrustade med det mesta som kan tänkas vara bra för en bebis ankomst. Vad som varit skönt denna gången är att vi inte har behövt köpa så mycket tillbehör, eller snarare att vi inte känt så mycket "stress" av att köpa saker som man "måste ha", fast det har ju sin charm också. Det är nu bara drygt 3 veckor kvar på jobbet, och i fortsättningen kommer jag att gå på spec mvc varje vecka. Snart är det dags!

22 januari
Så var det då dags för extrakollen hos läkaren i dag. Jag var nervös, men jag har känt bebisen sparka, ordentligt många gånger i min högersida, så att det finna liv där inne var jag ganska säker på. Men hade lille bebisen växt? Jo det har den och allt såg bra ut. Uppskattad vikt är ca 1900 gram och det är helt OK. Stor lättnad. Dennis tyckte sig skymta något som kunde ge vink om kön, men han var inte säker. Det var en väldigt tydlig ultraljudsapparat. Bebisens ansiktsdrag syntes fint och naglarna på fingrarna.

Nu ska vi snart ta upp bebiskläderna från källaren, hade tänkt att göra det redan i helgen, men vågade inte. Men nu känns det lite ljusare så då får man ju passa på. Tvätta och förundras över att Moa har haft dessa små klädesplagg. Just nu plockar vi undan storlek 86 från Moas garderob... jättekläder om man jämför med 56. Lillsessan ska bli storasyster, undrar hur hon kommer att reagera. Hon tycker dock att bebisar är intressanta, så det är ju i alla fall positivt.

18 januari
Vikten är stadigt uppåt, järnvärdet är fortfarande bra, men på nedåtgående (125), inget som visar på urinvägsinfektion och trycket är bra. Bebisens hjärtljudär fina. MEN magen har inte växt. Förra gången var magmåttet lite mindre än vad det borde vara, men inget alarmerande, denna gången hade det fortsatt dala. Inget kul alls. Vår läkare är borta till vecka 6, men hon sa att ifall barnmorskan inte var nöjd med magmåttet så skulle hon ordna en tid till en annan läkare, så är nu gjort. Nu ska vi på extrakoll på måndag. Det gjordes ett CTG i dag för att kolla bebisen lite extra, och det var inget fel med de hjärtslagen, 2 sammandragningar i lightversion registrerades också, kändes lite.

Men det var väl det här jag inte bebhövde eller?! Oron gnager, samtidigt som jag försöker intala mig att det inte behöver vara något. Bebisen kan ju ligga på tvären m m. Jag som vill ha många barn, men det går ju inte om det ska vara så här oroligt. Det är samma oror nu som med Moa, fast vi hinner kanske inte tänka lika mycket "Tänk om...". Visst vi har Moa och ser att allt kan gå bra, men vi har även upplevt Ida och all den sorg och saknad hennes födelse förde med sig. Om vi inte trott på livet, att vi skulle kunna få ett litet levande knyte, så hade vi ju aldrig vågat att ens försöka få till Moa.

Bebisen sparkar i alla fall nu, ordentligt så det är ju inget fel på livsgnistan. Vi får hoppas på att det ser bra ut på måndag, om inte blir det antagligen tätare kontroller och kanske en bebis som kommer ut tidigare.

17 januari
Nu är det inte många veckor kvar till beräknad födelse. Slutspurten. Men än kan mycket hända. Jag är mer orolig nu än jag var tidigare i graviditeten. Tänk om det skulle hända något nu när vi har kommit så här långt! Bebisen var väldigt lugn igår och i förrgår. Oron började genast gnaga och uppmärksamheten på magen var stor. Varje buff eller tänkbar rörelse registrerades av en känslig mammakropp. Men i dag har det buffats och sparkats ordentligt, så bebisen hade väl helt enkelt vilodagar.

Vår första bärsjal är införskaffad, och det var inte jag som köpte den utan Dennis. Det är en fin ringsjal från BäraBarn. Moa har provsuttit några gånger, men är inte helt nöjd med situationen. Men det lilla jag har burit henne i den har känts bra. Nu ska det bara införskaffas en trikåsjal till bebisen också.

4 januari
I dag var det läkarbesök igen. Skulle egentligen varit igår, men jag blev ombokad. Igår var det precis samma dag i graviditeten som vi fick reda på att Ida inte levde, 30+2. Så det kändes både bra och dåligt att bli ombokad. Bebisen såg dock till att sparka ordentligt både igår och i dag så att jag inte skulle vara orolig. Men det var några extra fjärilar i magen vid ultraljudsundersökningen i dag, tänk om något inte stämde?!

Det är fortfarande en liten krabat. Den växer enligt sin egna lilla kurva, men minusprocenten sedan tidigare finns kvar. Viktuppskattningen nu är ca 1400 gram och Ida vägde 1380 när hon föddes, så vi vet ju precis hur stor bebisen är.

Det är nu bara ca 2 månader kvar till beräknad förlossning. Tiden har gått fort hittills och kommer väl att gå i turbofart nu det sista.

30 december
I dag har jag blivit fru! Nu har vi samma efternamn alla i familjen och det känns bra.

Foto: Ulrika Slottner

27 december
Allt var bra i dag igen på barnmorskekontrollen. Julen hade satt sina spår på vikten, och trycket hade höjts lite, men inget att klaga på. Hjärtljuden håller sig fortfarande runt 140 slag/min. Magen växer som den ska på utsidan i alla fall, får se om bebisen också har tagit till sig lite av det goda från julmaten.

Jag håller på att skriva ett förlossningsbrev/plan som vi ska ha med oss till förlossningen. Har inte sparat det som jag skrev från när vi väntade Moa tyvärr. Men jag kommer ihåg att den barnmorskan som tog emot oss på förlossningen läste brevet först och sedan kom in till oss och pratade och läste inte så mycket i journalen i början. Så, ett brev är nog bra att ha med sig.

17 december
En liten jämförelse...

Moa i vecka 29.

Nu i vecka 28.

15 december
De senaste dagarnas magaktivitet går inte att klaga på, det är full rulle där inne och det i tid och otid. Häromdagen blev jag sparkad i ena ljumsken och kittlad i den andra. Så det är en livilig krabat denna gången med, med lite skrämseltaktik också. Trots det så finns oron där, allt möljligt kan ju hända fram till mars. Själva förlossningen är jag inte bekymrad över, både Ida och Moa kom relativt lätt och snabbt till världen.

Det är inte bara invånaren i magen jag är orolig över, oron att något ska hända Moa är stor. Som tur är så är ju Moa en virvelvind och glädjespridare, så hon ger mig inte några längre perioder att sitta och fundera på vad som skulle kunna hända med henne eller bebisen.

Den senaste veckan har jag blivit mycket tröttare. Jag vet inte om det beror på graviditeten eller det grådassiga vädret. Blå himmel är ett minne blott, och de regntunga skyarna med halvskymning större delen av dagen dominerar. Jag hämtade Moa tidigare från dagis i dag. Vi var ute en stund i snålblåsten innan vi gick hem. Det var skönt med frisk luft och lite sandlådelek.

13 december
I dag var det dags igen för flödesmätning och mätnig av bebisen. Bebisen mår bra, flödet i navelsträngen är jätte fint. Den ligger fortfarande -18 % under normalkurvan, men samtidigt har den växt och lagt på sig ordentlig sedan förra gången. Så det är kanske en liten bebis, men den växer och mår bra. Det blir kanske lite tätare kontroller för att se att den håller sig till "sin"kurva och inte blir ännu mindre.

30 november
Som vanligt var allt bra. Hjärtljuden låg på 144, min vikt är 82,7 kg, trycket är 100/60 och inget anmärkningsvärt med urin eller blodvärde. Magen växer som den ska också. Barnmorskan sa att det yttre är helt OK, så hon kan har inget att klaga på. Skönt. Jag är inte orolig för om bebisen är liten heller, den lever ju, och eftersom allt verkar vara bra, så är jag nöjd. Annat hade det ju varit om inte magen växte eller om hjärtljuden var svaga eller onormala.

Det var en maginvånare som protesterade å det bestämdaste i dag när barnmorskan lyssnade med dopplern. "Kom inte här och stör!" var meddelandet och det brusades och simmades omkring mycket!!

27 november
Jag har fått frågan från lite olika håll om hur det känns denna gången jämfört med de andra två, så vi tar en liten jämförelseomgång.

Magen - är som de förra gångerna en "typisk pojkmage", d v s en mage som putar ut rakt fram.
Linea nigra (pigmentrand på magen) - med Ida och Moa gick en svag rand upp till naveln. Inte kommit fram denna gång. Om det blir en pojk sägs det att den går hela magen upp.
Illamående - pest och pina alla tre gångerna. Moa var värst, ända till vecka 20. Typiskt tjejigt...
Sugen på - med Ida var det illgröna äpplen, med Moa var det matjessill och nypotatis och denna bebis har inte några särskilda önskemål. Om man väntar en pojk sägs det att man är sugen på sött, flicka surt och salt.
Halsbränna - ingen alls med de två första, ingen hittills med nr 3. Alltså klar tjejtendens på den.
Håret på mina ben - är som vanligt vildvuxet, som de andra gångerna, men jag upplever inte att det har ökat, som det e v ska göra om man väntar en pojke.
Viktuppgång - var normal med Ida, med Moa gick jag upp 20 kg, och det är väl på väg ditåt denna gång också... Skrockteserna säger att det blir en flicka vid stor viktuppgång.
Urinvägsinfektioner - kan man ha en hel del om man väntar en flicka, jag har inte haft några hittills med något barn.
Hjärtfrekvensen - ska var över 140 slag/min om det är en tjej. Alla tre ligger mellan 125-150 slag/min. Gissa den om ni kan?!
Sparkar - Moa var ju en tok till att sparka, Ida var inte så livlig och nr 3 sparkar, men kommer inte upp i Moas klass. Mycket sparkar ska visst tyda på en pojk.

Någon som vill ge sig på en gissning?

24 november
I dag tog oron överhanden. Jag har känt mig helt OK hittills och kunnat hantera oron när den kommit. Men det här gick inte att värja sig mot. Bebisen var väldigt lugn igår, lite småbuffar, men inte ordentliga sparkar som jag är van vid. Det är en morgontrött bebis som bor i magen, så den börjar inte komma igång med sparkandet förrän famåt förmiddagen, men i dag var det lugnt. Vid lunch var jag ett nervvrak och bröt ihop i lunchrummet. Tur att man jobbar på ett sjukhus med förlossningsavdelning. Jag ringde dit, och jag fick komma med en gång.

På darriga ben åkte jag upp till elfte våningen. Barnmorskan som mötte mig visade in mig i ett rum, och så skulle hon försöka lyssna på bebisens hjärtljud. Det enda som hördes var min puls som bultade på i 110. "Jag går och hämtar doktorn med en gång så att hon får göra ultraljud". Jag trodde att det var helt kört då, ärligt. Det var lika dant när de upptäckte att Ida var död. Läkaren kom in och efter en stund säger hon: "Ser du? Ett litet tickande hjärta". Vissa gånger är jag mer religiös än andra, om jag säger så, denna gången var en sådan. Vilken lättnad att se.

Bebisen ligger med magen innåt, mot min rygg och därför känner jag inte sparkarna så väl. De mätte även bebisen och kom fram till att den är lite liten. Men det sa de om Moa också, och hon var ju normalstor när hon föddes. Och om den är liten så får den vara det, huvudsaken är att den lever. Ska på mätning igen om 2 veckor.

Vilken pärs! Jag var alldeles tom efteråt och huvudet kändes som bomull. Att hämta Moa från dagis var underbart. Att känna hennes små armar runt halsen och få snusa i hennes hår. Denna goa unge!

16 november
På sidan Nära föräldrar hade en mamma gjort en lista på tio saker som hon tyckte var underbart med sina barn. Jag gjorde också en lista, men det finns ju mycket mer än tio saker som är underbart med Moa. Men dessa var de jag skrev ner och kom på nu, utan någon som helst rangordning:

* Det lockiga håret som ostyrigt står på huvudet, hur mycket man
än försöker att vattenkamma det.

* När Moa går till pappa och säger "Oppa" och vill bli kastad upp
i luften så att hon kiknar av skratt.

* När Moa säger "Possla" och sätter sig till rätta i mitt knä på
golvet och vi pusslar bokstavspusslet.

* Moa visar magen och pekar i naveln och sedan ska se mammans mage
och göra lika dant, och så säger hon "Bebiss"

* De underbara små kramarna när hon lägger huvudet på ens axel.

* Innan hon ska sova och vill att man ska stryka henne över magen
till hon somnar.

* Moas härliga gångstil med ena benet utåt i en cirkel.

* Moas glasklara svar "Nej, inte!" när man frågar henne något, som
t e x vid blöjbyte.

* Den lilla armen som håller om ens axel när hon sitter i famnen.

* När man läser saga om mamma och pappa och hon är noga med att
poängtera vilka som är hennes mamma och pappa.

Moa var med hos barnmorskan i dag också. Hon visade sin mage för Anita och så sa hon att det finns en bebis i mammas mage, ifall Anita nu skulle undra. Hjärtljuden hördes tydligt och fint, men Moa tyckte att det var lite läbbgigt. Allt var bra i dag också, vikten var -0,5 kg denna gång. Fattar inget, jag äter ju som en tok, men magen växer och allt är ju bra.

Om en månad ska vi börja med flödesmätningen och mätning av bebisen, för att se att allt är ok med det. Inget ser ju ut att vara fel, men det är mest för att hålla oss på mattan med vår oro.

13 november
För fyra år sedan hade jag fött mitt första barn under natten, en liten tjej som fick namnet Ida. Hon var så perfekt, så fin och så liten, men hon var så tyst. Vi fick aldrig se vår förstföddas ögonfärg, eller höra hennes gälla skrik när hon kom ut i denna världen. Minnena är klara som om det vore igår. Jag fick smärtlindring i form av Petidin och lustgas, men jag minns med både hjärna, hjärta och kropp hur det var när Ida föddes.

På fyra år är det lätt att glömma att det skulle ha funnits en medlem till i vår familj, trots att vi minns, och önskar av hela våra hjärtan att hon skulle varit här, kan man inte begära av andra att minnas. Men de som minns, de som visar på något sätt att de kommer ihåg vår lilla Ida, det värmer så oerhört. För värst av allt, är om hon blir bortglömd.

Här är jag med ett barn under hjärtat, ett i famnen och ett
i himlen.

2 november
I dag var det åter dags för barnmorskebesök. Moa fick följa med för första gången eftersom hon är hemma och är lite krasslig. När jag frågade om vi skulle lyssna på bebisen sa hon: Nej!, men när jag frågade om vi skulle hälsa på Anita (barnmorskan) sa hon: Ja! Det var hur spännande som helst om man heter Moa att vara hos barnmorskan, massor av roliga saker att kolla in. Allt var dock bra med bebisen. Fina hjärtljud, vikten är på väg upp och övriga prover var utan anmärkning.

29 oktober
Full rulle inne i magen, i klass med Moa. Dennis kände även han i dag fina små sparkar. Nog finns där liv.
Annars så är det mesta bra. Har lite ont av foglossningen från och till, speciellt efter en städsejour som igår. Det är det jag alltid hävdat, städa är farligt=o) När jag lyfter Moa och har henne i famnen känner jag ibland av mitt ryggslut. Vi vägde henne i dag och det visade sig att hon väger 14 kg, så det är kanske inte så konstigt att ett bäcken som är under uppluckring protesterar.

Just nu på önskelistan:

En MaM ecowrap bärsjal. Så fin. Fast jag vill ha den lite mer lysande färgen flamingo:

Bilder från www.babyboden.nu
Sedan har jag även kollat in en jätte fin poncho som man kan använda när man bär sitt barn, på mage eller rygg. Den är alldeles för dyr, men jag vill ha! Snälla tomten...

En Äiskä poncho, visst ser det mysigt ut.

Måste bara berätta om Moa, denna underbara unge. I dag tog hon ner ett foto som står på mitt nattduksbord och så säger hon "Ida". Sedan går hon till Dennis som sitter vid datorn och säger "Ida". Jag frågar om Ida är hennes storasyster, hon nickar och hmmmar och sätter försiktigt tillbaka fotot. Det märktes på henne när hon tog ramen att hon vet att det är något speciellt med bebisen på fotot. Jag fick knip i hjärtat.

28 oktober
När jag satt i soffan och läste kom en väl riktad spark som kändes utanpå magen! Häftigt!

19oktober
I dag var det barnmorskebesök igen. Jag klarade mig inte ända fram med spårvagnen i dag utan fick gå av ett par hållplatser innan och kräka. Alltid lika dant, blir illamående när jag ska dit. Men denna gång blev det mer än att bara må illa. Allt var bra som barnmorskan kunde se, blodsockret var bara 4,1 så hon undrade om jag inte ätit någon frukost... Vikten står stadigt på 79 kg. Fina hjärtljud hördes ur dopplern, och om man ska jämföra med de andra tjejerna så bor det kanske en tjej i magen denna gången också. Magen hade växt en hel del sedan jag var där sist, och det märker jag ju också på byxor och andra kläder. Imorgon är det precis 20 fullgågna veckor. Halvtid! Vart tod den tiden vägen?

18 oktober
I dag var jag och Moa på biblioteket. Medan hon kollade läget bland Max-böckerna tog jag mig en titt i föräldrahyllan. Jag lånade en bok av Jorun Modén som heter "Nära föräldrar". Har aldrig tänkt på mig själv som en nära förälder, men det som stod i boken stämde till det mesta på hur vi har gjort med Moa, eller hur jag önskat att det en del gånger skulle ha varit.

När man är nybliven förälder är man så otroligt sårbar för vad närstående säger och tycker bl a mamma och svärmor och man är så väldigt påverkbar av vad s k experter säger att man inte vågar tro på sin egna känsla och instinkt. Men denna bok handlade just om det, att man ska tro på sin egena instinkt och kraft som förälder. Jag ammade Moa mycket, hade gärna ammat längre men hon valde själv att sluta. Men jag fick ofta kommentarer om att hon fick mat för ofta. Vi fick även kommentarer om att vi bar henne mycket och att jag har henne hårt knuten till mig. Detta gör naturligtvis att man blir osäker. I början sov Moa i sin spjälsäng, men hon visade tydligt att detta var inte vad hon ville och så småningom flyttade hon helt över till vår säng. Vi har gjort halvhjärtade försök att få henne att sova i sin egen säng, men då har jag sovit väldigt dåligt eller bara väntat helt klarvaken på att Moa ska vakna och komma in till oss. Nu sover vi alla i vår säng, och alla sover gott hela natten.

Så fort jag fick reda på att jag var gravid denna gång, tänkte jag att nu ska jag köpa en sjal så att jag kan bära detta barn ordentligt och inte trötta ut mig totalt i armar och axlar. Vi har en Baby Björn-bärsele som Moa älskade. Men den kan man inte bära i från början, och Dennis älskade att bära Moa i den, så det var mest han som använde den.

Så denna gång är vi lite mer säkra på hur vi ska göra, och på hur vi ska tackla allas kommentarer, nära föräldrar eller ej.

13 oktober
Det närmar sig halvtid med stormsteg, vart tog den tiden vägen? Magen växer också och jag undrar när jag ska växa ur de första byxorna. Annars går livet sin gilla gån. Foglossningen, eller vad det nu är, finns där fortfarande som en liten gnagande känsla i svanskotan och ner i vänster ben, men det varierar från dag till dag. Har bytt jobb, och på det nya jobbet går man ett antal gånger upp och ner i en trappa under dagen. Jag ser med spänning fram emot denna trappa om ett par månader....

4 oktober
Ultraljud i dag. Nervöst, tänk om inte bebisen lever, tänk om den saknar något vitalt organ? Ja man hinner tänka mycket. Så lättnaden var stor när vi först och främst fick se det pickande hjärat och när det visade sig att allt satt på rätt plats och storleken stämde överens med tiden. Vi fick en väldigt rolig bild med oss hem där bebisen hade fötterna över huvudet. Till och med barnmorskan sa att det var en häftig bild.

Hos barnmorskan var allt också bra, fortfarande lågt tryck, men det är ju hanterbart. Hjärtljuden ligger på 144 slag/min.

1 oktober
Mardrömmar är sällan trevliga. Mardrömmar som rör barn och ultraljud är synnerligen otrevliga. Usch. Nu har oron bitit tag i mig igen. Det är ultraljudsdags på onsdag, så det är väl därför. Försöker lugna mig med att hjärtljuden hördes högt och tydligt för knappt två veckor sedan. Klen tröst när oron är som värst. Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt ser bra ut på onsdag och framför allt att hjärtat pickar.

Någon sorts foglossning tror jag att jag har. Jag har ju i stort sett varit förskonad från detta de tidigare två gångerna. Men det har varit ungefär vid denna tidpunkt med båda tjejerna som jag fått ont i ryggen, det liksom hugger till när jag reser mig eller har suttit på något mjukt för länge. Nåja jag hoppas att det fortfarande är light-light versionen jag har, och att det går över om ett par veckor.

Inhandlade lite mammakläder igår. Det är bara att konstatera att det mesta som säljs är storlek tält. På mig sitter det i alla fall inte speciellt snyggt. Fel kroppsform kanske. Men jag fick i alla fall tag på två tröjor, med plats för mage, mina vanliga har en benägenhet att glida upp eftersom de blir för tighta. Så blev det en kjol. Kjolar med resår i midjan är svåra att misslyckas med.

21 september
Mådde bra när jag gick upp i morse, men den skumpiga spårvagnsfärden genom hela stan fick min mage att göra uppror. Det var en lättnad att få stiga av efter 40 minuters färd.

I dag visade vågen på 78,5 kg och trycket var lägre än någonsin, 105/60. Kan ju säga att det känns. Men övriga prover var bra. Mitt blodvärde har börjat gå ner lite, men inget farligt än, så jag får tack och lov vänta lite med att börja med järntabletterna. Fick lyssna på ljuv ufomusik i dag, i form av hjärtljud som forsade ur högtalaren frånd dopplern. Underbart. Barnmorskan sa att hon blir lika glad varje gång hon hör ljuden, och hon är gammla i gamet. Så vi gick därifrån med OK-stämpel!

19 september
Det fladdrar till ibland i mellangärdet. En liten rörelse. Det känns bra.

Börjar återfå kraft och ork nu, det har inte varit så mycket med det på sistone. Tävlingen "Vem somnar först, Moan eller mamman?" har jag vunnit i flera veckor nu. Men som sagt, nu är jag lite piggare, hoppas att det fortsätter så.

6 september
Inför dagens läkarbesök och efterföljande barnmorskebesök var jag minst sagt nervös. Precis innan jag skulle gå fick jag springa in på toaletten och kräkas. Blä. Men allt var bra, alla blodvärden, blodtryck och ultraljudet visade en liten sprattlande krabat. Lättnad är väl det ord som beskriver mest vad jag kände. Så efteråt blev det lite shopping, av pur lycka. Nästa barnmorskebesök är om två veckor, så hinner jag kanske inte hispa upp mig så förfärligt.

Igår var jag hos öronläkaren igen eftersom yrseln slog till igen. Denna gång kunde deras tester visa på yrsel, tack och lov. Och när jag beskrev mina symtom för läkaren sa han att det låter som om jag har något som heter Mèniéres sjukdom. D v s
för mycket vätska i innerörat som trycker på balansnerven och småbenen i innerörat, villket leder till yrsel. Han ville inte med säkerhet ställa diagnos igår, utan jag ska först genomgå balansutredning. Tyvärr finns det inte så mycket att göra åt
denna sjukdom, mer än att lära sig leva med den.

Dagens shoppingrunda resulterade i följande bebismundering.

29 augusti 2006
Enligt beräkningarna ska jag i dag vara i vecka 12+3, alltså befinner jag mig i vecka 13. Läkarbesöken duggar tätt. Det inleddes med besök hos "strumadoktorn", fortsatte med akut besök hos örnondoktorn p g a yrsel (igen), på onsdag ska jag till
"mammadoktorn" och i oktober ska jag på balansutredning för yrseln. Det positiva i det hela är att jag får frikort.

Ser fam emot nästa veckas läkarbesök på spec mvc. Kommer antagligen att få tjuvkika igen då på liten i magen, och det behövs nu efter en veckas yrselanfall med kräkningar och noll matlust. Vill veta att allt är bra där inne.

Annars mår jag illa mest hela tiden, äter konstant känns det som för att mildra obehagskänslan men den försvinner aldrig helt. Får väl vänta till vecka 20 eller något. Familjen och närmsta vännerna vet om nr 3, men arbetet har fått vänta,
känns inte bråttom att berätta för dem.

Mammabyxorna åkte på häromdagen. De är fortfarande för stora men ack så sköna. Jag får ju allergi när det klämmer om magen. Ofta på jobbet sitter jag med uppknäppta byxor, tur att man har eget rum!

14 augusti 2006
I dag var det dags för inskrivning, det var nervöst. Men alla prover var bra och det bästa av allt var att vi fick se ett litet pickande hjärta på ultraljud! Wow, det är så härligt att se. Liksom Moa blev denna bebis, trots sin ringa storlek, väldigt arg när det trycktes på magen och vi fick se en ordentlig boxning på skärmen. På kvällen fick mormor, morfar och farmor reda på den glada nyheten. Dagens matchvikt låg på 76 kg, och det märks. Vart ska detta sluta med denna konstanta hunger ?

1 augusti 2006
Fick tid hos barnmorskan för inskrivning i dag. Ska dit den
14 augusti för första kontrollen.

12 juli 2006
Ett positivt test!