Förlossningsberättelse

Har länge tänkt att jag ska skriva ner en förlossningsberättelse, men det har inte blivit av. Jag har klara minnen från båda flickornas förlossningar så jag har tänkt att det inte behövs. Minnet bleknar dock så småningom och då kan det vara roligt att ha det nedskrivet. Jag skrev först hur jag upplevt det och sedan dubbelkollade jag med journalen. Trots lustgasdimman så kom jag ihåg det mesta i rätt tidsföljd.

Måndagen den 6 december 2004 klockan 08:00 stiger vi in genom dörrarna till Östra Sjukhusets normalförlossning. Det är dagen då vi ska bli tvåbarnsföräldrar. Det pirrar av nervositet i hela kroppen, tänk att vi har kommit till denna dag då vårt efterlängtade barn ska födas! Vi anmälde oss på barnmorskeexpeditionen. De visste att vi skulle komma, i en vecka, en lång vecka, hade vi vetat att vi skulle föda barn just denna dag.

Barnmorskan visade oss till ett rum och hon tog emot min journal och brevet jag skrivit om våra önskemål under förlossningen. Jag blev kopplad till en CTG-apparat och vi kunde följa bebisens hjärtrytm på pappersremsan. Kurvan blev nästan allt för perfekt, kanske sov den lilla rackaren. Barnmorskan ruskade lite på magen för att få liv i barnet. Lite reaktion blev det, kurvan var fortfarande jämn och fin.

Vid niotiden kom läkaren som skulle sätta igång förlossningen. Hon satte en skalpelektrod på bebisens huvud så att den skulle vara övervakad från första början. Jag slappnade av så gott jag kunde, läkaren sa att det var inte många centimeter jag var öppen det skulle nog bli svårt att sätta elektroden. Men hon klarade det på första försöket och jag kände en sådan enorm lättnad. Då var vi en liten bit på väg. Jag hade förväntat mig att Niagarafallet skulle forsa när fosterhinnan punkterades, men det kom bara några droppar vatten. När jag sedan reste mig upp för att gå på toaletten gick vattnet, jag stod som Frihetsgudinnan i en pöl av vatten.

Vid elvatiden fick jag värkstimulerande dropp eftersom jag inte kände några sammandragningar alls efter att de satt skalpelektroden. Detta ökades med en viss mängd en gång i halvtimmen. Halv två är det personalbyte och barnmorskan Lisa kommer och hälsar. Hon gör en undersökning och konstaterar att jag är öppen 4 centimeter. Bara 4 centimeter! ”Ja här kommer vi att stanna hela kvällen”, tänkte jag. Lisa bytte ut skalpelektroden mot en STAN-elektrod. Den nya elektroden kan bättre övervaka bebisens hjärtrytm och syresättning.

Värkarna började tillta allt mer. I början kunde jag andas mig igenom dem. Jag satt upp i fotänden av sängen och vaggade mig igenom varje värk. De kom oregelbundet och varade i 30-50 sekunder. Dennis satt i en vilstol och tog det lugnt. Inte mycket han kunde göra just då. Vi pratade lite mellan värkarna.

Till slut bad jag om lustgas för att klara mig igenom värkarna bättre, då var klockan halv tre på eftermiddagen. Jag fick en gåstol att luta mig mot och det kändes bra. Dennis stod bredvid mig. Jag var så inne i värkarbetet och koncentrerad på vad jag gjorde, men att ha Dennis i närheten var en enorm trygghet. Jag var inte speciellt pratsam efter att jag började med lustgasen.

Värkarna blev starkare och starkare. Tillslut bad jag om en saccosäck som jag skulle kunna luta mig mot i sängen när jag stod på alla fyra. På något sätt lyckades jag ta mig upp i sängen.

Barnmorskan ville göra en undersökning för att se hu långt det var kvar. ”Hur i hela världen ska det gå till?” tänkte jag. Jag ville inte lägga mig på rygg, men till slut gick det också. ”Men oj” var reaktionen, det var inte konstigt att jag hade ont och att värkarna kom så tätt. Bebisen var på väg ut. Efter undersökningen orkade jag inte ställa mig på alla fyra igen, utan blev liggandes på sidan. Tidsuppfattingen är inte den bästa när man är påverkad av lustgasen. Men från det att jag la mig på sidan till att bebisen kom ut tog det bara 10 minuter.

Jag höll Dennis i ena handen och lustgasen i andra. Jag hör att barnmorskan säger att hon förbereder lite. Jag är ordentligt lullig och tänker: ”Yes äntligen epidural!”. Men oj så fel min bomullshjärna hade, hon förberedde för bebisens ankomst.

Jag känner att jag måste krysta. Barnmorskan ger mig några instruktioner om hur jag ska andas. Dennis säger: ”Bara lite till nu älskling, snart är bebisen här.” Jag blir tillsagd att krysta ordentligt och helt plötsligt är smärtan borta och vi hör ett litet skrik.

Upp på bröstet får jag en liten varm och kladdig bebis. Så underbart, så härligt! Vi tittar på varandra och vet inte om vi ska skratta eller gråta, så vi gör båda sakerna samtidigt.

16.29 föddes vårt lilla barn. Den sista delen av förlossningen gick väldigt fort. Barnmorskan Lisa lämnade oss inte från det att hon kom in i rummet och det kändes som ett enormt stöd.

Vi blir lite oroliga för att bebisen inte skriker mer än sitt första lilla gnäll. Men allt är bra säger barnmorskan. Hon håller upp vårt lilla barn för att vi ska få se vad det är för kön. ”En pojk.” säger jag helt tvärsäkert. Men nej, det var en liten tjej denna gången också, navlesträngen ställer till det för mig varje gång.

Så gick det till när vår lilla Moa kom till världen. Dagen då vi blev en familj igen. Känslorna går inte att beskriva. Jag vet bara att jag inte kunde se mig mätt på detta lilla knyte. Så rosa, så levande, så lik sin syster.