Glädjen är stor att vi lyckats bli gravida igen, men oron att något ska gå fel och att det lilla livet rycks bort
allt för tidigt är ännu större. Denna gång gjorde jag inget tidigt ultraljud. Jag tänkte som så att den tiden vi
har att glädjas för att Ida eventuellt ska få ett syskon får vi ta vara på hur länge eller hur kort den tiden varar.

De första veckorna tänkte jag inte så mycket på att att jag var gravid. Det kändes inte verkligt. Men det är svårt
att förtränga något när kroppen börjar ändras och illamående och andra symtom kommer smygande. I och med
det tänds hoppet ännu mer, och fantasin kan lätt springa iväg.

Jag vågade knappt ringa till barnmorskan för att få tid till inskrivning. När jag gjort de de andra gångerna har jag
kort därefter fått missfall. Har inte heller vågat ta kontakt med strumaläkaren. Tänkte att besvikelsen kanske blir
mindre ifall vi inte har planerat så mycket.
Men man kan ju aldrig skydda sig mot besvikelsen, och just nu ser det ljust ut.

Denna gången kommer vi att gå till special mödravården, för att få tätare kontroller. Det känns tryggt, om något
"går fel" kanske det kan upptäckas tidigare. Lättnaden att se ett litet hjärta slå på ultraljudsskärmen i vecka 11
går inte att beskriva. Med tanke på att de 4 senaste ultraljuden vi gjort har varit negativa...

Vi har inte glömt Ida för att vi blivit gravida på nytt, saknaden efter henne är fortfarande stor, och om vi nu skulle
få ett syskon till henne skulle det vara ett mirakel.