Tiden efteråt
Vi blev mycket stöttade av familj och vänner efteråt. Det visade sig inte minst av alla blommor vi fick. Vi pratar mycket om Ida, hur det var när hon föddes, och undrar naturligtvis varför inte vår lilla flicka fick leva.
Veckorna efter förlossningen var jag totalt viljelös och orkeslös. De dagar jag kom ut på en promenad, eller bara lyckades ta mig ur sängen i skälig tid märkte jag att jag mådde bättre, men jag fick intala mig saker länge innan jag gjorde något. När brevet kom som medelade när Ida var gravsatt blev det lite enklare att komma ut på promenad, då visste jag var Ida fanns någonstans.
Jag tyckte att det var jobbigt med allt praktiskt som vi var tvungna att ta tag i efteråt, det fanns ingen ork till det. Bland annat krånglade skattemyndigheten med oss, och sa att Ida inte kunde registreras i våra personakter eftersom hon aldrig hade haft ett fullständigt födelsenummer. Jag blev arg och besviken, för dom skulle Ida aldrig ha funnits. Men tack vare kuratorn Eva-Marie och speciellt diakonen Agneta blev Ida till slut registrerad som AFB, aldrig folkbokförd. Skattemyndigheten hade för nya rutiner och system, så personalen visste inte hur man gjorde i ett sånt här fall.
Det har blivit många sömnlösa nätter då tankarna har snurrat i huvudet och jag har återupplevt förlossningen och graviditeten. Känslorna åker berg-och-dalbana, vissa dagar mår vi jätte bra, andra dagar åker man ner i sorgegropen.
Jag förstår fortfarande inte att det har hänt, att Ida är död. Våran lilla ängladotter finns inte mer. Att aldrig få hålla hennes lilla kropp i mina armar mer, smeka den sammetslena pannan, när den fortfarande var varm. Hon var så liten, men betydde så enormt mycket. Du lilla människa har gjort ett stort avtryck i våra liv, i våran framtid.
Jag tänker mycket på hur det skulle ha varit ifall Ida fötts nu och om hon hade fått fortsätta leva. Men det blir stundtals också för jobbigt eftersom det aldrig kommer att hända. Jag fick aldrig amma mitt barn, höra hennes skrik eller se henne le. Det gör så ont! Jag fick aldrig känna hennes doft, snusa i hennes hår och känna bebislukten.
Själva förlossningen minns jag inte som hemsk eller sorgsen, vi var där för att föda vårat barn. Jag tänkte inte på att barnet som skulle komma var dött. Till att börja med saknade jag Ida kroppsligen, det var något fel när hon inte fanns innuti mig. Hon hade under sensommaren sparkat vid tvåtiden varje dag, tiden då jag kom hem från jobbet och la mig för att vila. Jag hade svårt att förlika mig med att det inte syntes på mig några dagar efter förlossningen. Jag var helt återställd kroppsligen efter två dagar, magen var lite degig, men det syntes inte utanpå att jag väntat barn eller fött ett barn. Alla andra har det konkreta beviset, barnet, jag hade bara ett stort hål med tomhet inom mig, och en svart sorg att bearbeta.
Vi var tvugna att gå vidare, fortsätta leva, med Idas minne väl bevarat, vi hade inget annat val, men det kändes väldig tufft.