Minnesstunden

Den 21 november 2002 hade vi minnesstund för Ida på Östra sjukhuset. 

Vi klädde på Ida kläder vi köpt, vita byxor, en tröja och en mössa. Trots att det var storlek 40 var de alldeles för stora, men hon blev väldigt fin. Vi bäddade ner henne i kistan invirad i en filt som hon ärvt av sin pappa, hon hade även en nalle med sig och en blomma.

Medan vi pysslade med henne och sa hej då lyssnade vi på musik av Enya.

Sjukhusdiakonen Agneta var med oss hela tiden, och var ett stort stöd. Hon tände två stora ljus framme vid altaret och ett litet för Ida. Sedan läste hon en dikt som vi fått av en vän:

"Nattens rike, skymnigsrike, där står vackra vitsippsvaggan,
dit kan jag barnet mitt lägga.
Där kan tösen drömma länge, nattens piga låter henne,
valla hem himlens stjärnor.
Där kan barnet drömma vackert, kvällens vindar lyfter vaggan,
nattar mjukt stjärnljusets dotter.
Mammas lilla flicka sover, blundar tryggt i vitsippsvaggan,
lyssnar på nattskärrans sånger."
(Fritt efter Aleksis Kivi och Jean Sibelius)                                                                                                                                         

Vi satte själva på locket till kistan och skruvade fast det. Det kändes bra med en sådan liten och stilla ceremoni, det var svårt nog ändå. Det var en fruktansvärt jobbig och sorglig dag, men det kändes bra att göra så mycket som möjligt själva.

Den 10 december gravsattes Ida på Västrakyrkogårdens minneslund.

Tillbaka >>