Det är 2,5 år sedan du föddes Ida. Då trodde jag inte att jag skulle kunna fortsätta leva, trodde aldrig att jag skulle kunna vara glad igen, våga tro på livet. Det har gått några år, en del minnen har blivit svagare, vissa minnen är fortfarande väldigt starka. Jag kan minnas känslorna och hur de tog tag i mig och skakade min värld sönder och samman. Det var så svårt att ens försöka förstå att vi aldrig skulle få se dig skratta, springa eller busa.
Du har blivit storasyster nu. Moa var så lik dig när hon föddes, det syntes klart att ni är systrar. Du finns alltid med i mina tankar. Moa och jag promenerar över kyrkogården ett par gånger i veckan. Ju mer vi får uppleva med Moa, hennes framsteg och upptäckt av världen desto mer undrar jag hur du skulle varit. Skulle dina ögon också vara blå? Vilket temperament skulle du ha? Hur skulle du vara som storasyster? Stolt, om inte annat. Men som din pappa sa: alla är vi olika, så du och Moa kanske inte alls skulle vara lika till sätt eller temperament.
Jag har gjort om din minnessida lite. Den har sett lika dan ut i två år. Eftersom jag tänker så mycket på dig nu kände jag att jag kunde pyssla lite med sidan för att göra något för dig. Det har varit en resa bland många minnen och känslor. Det var länge sedan jag läste vad jag skrev då och det var jobbigt att läsa. Men det är genom din sida som vi visar andra att du finns i våra liv, i hjärtat, i minnet. Tack vare dig har jag och pappa träffat många fina nya vänner. Det har vi sagt några gånger när vi träffats: att vi har våra barn att tacka för vår vänskap. Jag vet också att din minnessida har hjälpt andra som förlorat ett barn. Det är så viktigt att inte känna sig ensam när man mister det finaste som finns. När jag träffar de andra änglamammorna så är det ni änglabarn som tar plats. Vi förknippar varandra med era namn, så jag är Helena med Ida. Jag blir igenkänd genom dig, och det känns bra. Saknar dig, mamma.