Beskedet
I slutet av maj 2002 visade ett graviditetstest positivt. Jag gjorde tre stycken för att vara helt säker... Vi skulle bli föräldrar! Första kvällen satt vi i var sitt soffhörn och tittade fånigt på varandra, kunde det vara sant? Det var ju inte direkt planerat men enligt beräkningarna skulle vi bli tre i mitten av januari 2003. Tre dagar senare åkte vi på semester med vår "hemlis".
Graviditeten var helt normal, jag mådde jätte bra och vi såg fram emot att bli föräldrar. Jag hade stor längtan efter gröna äpplen och nypotatis. Vi gjorde upp planer och köpte lite grejor. Vi undrade vem det var som bodde i magen, och efter ultraljudet blev allt mycket verkligare. Jag kände de första fosterrörelserna i vecka 18, och snart kändes och syntes det på magen när vår "kullerbyttemästare" slog volter. Det började närma sig mitten av november, och jag längtade efter mina två månader med havandeskapspenning. Bara ta det lugnt och vänta på det lilla livet.
Söndagen den 10 november kände jag inga sparkar från bebisen, jag tänkte inte så mycket på det under dagen, men på kvällen blev jag orolig. Det var något som inte stämde. Morgonen därpå ringde jag till min barnmorska, som sa åt mig att komma dit med en gång. Min sambo åkte från jobbet och kom och hämtade mig. Barnmorskan hörde inga direkta hjärtljud, och skickade oss till akuten på Östra sjukhuset.
Vi hade inte en tanke på att bebisen kunde vara död, men något var det ju som inte stämde. Vi fick komma in relativt snabbt till en doktor, som gjorde ultraljud. Hon höll på en stund, jag väntade bara på att hon skulle säga att allt var bra. När hon sa att barnets hjärta inte slog rasade världen samman, den hemskaste dagen i våra liv. Jag domnade bort, hamnade i någon slags overklighet. Efter att de tagit en massa prover blev jag uppkörd till en förlossningsavdelning. Där träffade vi underbar personal som stöttade oss något enormt mycket under hela sjukhusvistelsen. Doktorn sa att vi fick åka hem ifall vi ville, för att försöka ta in det sorgliga beskedet, och för att se ifall förlossningen skulle sätta igång på naturlig väg. Jag hade fortfarande inte förstått att vi skulle föda barn inom några dagar, det var ju två månader kvar till beräknad förlossning! Det skulle inte vara någon fara för mig att ha kvar barnet i magen.
Det blev inte mycket sömn den natten, men det var skönt att vara hemma. När jag duschade på morgonen ville jag inte se på magen, inte röra den, det kändes så konstigt att barnet där inne inte levde. När vi åkte in till sjukhuset på morgonen började det snöa stora snöflingor. Jag hade sagt tidigare i graviditeten att vårat barn antagligen skulle bestämma sig för att komma när det var årets värsta snöstorm. Någon storm blev det inte, men det blev vackert vitt på marken.
När vi kom till sjukhuset träffade vi doktorn och barnmorskan från dagen innan. Vi hade ett avskiljt rum på avdelningen. De skulle sätta igång förlossningen, och de sa att det kunde ta tid innan jag fick värkar, i värsta fall kunde det dröja ett dygn. Det kändes fruktansvärt tröstlöst. Vi låg och tittade ut på snön som föll, och bestämde vad vårt barn skulle heta, vi valde ett pojknamn och ett flicknamn.
Det blev inte så lång väntan trots allt, klockan sex på kvällen hade jag värkar. Jag fick bada, gick runt en hel del och tackade yoga kursen för att jag klarade mig igenom värkarna. Jag var väldigt koncentrerad på min kropp och gick in i mig själv, jag kände en stor trygghet i min sambo som inte vek från min sida. Vi hade även stor hjälp av barnmorskan Vivianne, som med sitt lugn hjälpte oss genom förlossningen.
Vattnet gick vid elva tiden på kvällen. Jag kände riktigt hur det sa "knäpp" inombords. Värkarna var starka, men jag klarade av dem genom att ta lustgas. Kvart i tolv på kvällen fick jag en petidinspruta för att jag inte skulle ha så ont. Jag skulle få ryggbedövning också, men de hann inte sätta den, och det är jag glad för. Men iallafall så var jag tvungen att gå på toaletten om jag skulle få ryggbedövning, men jag kände att jag inte kunde sätta mig ner. Min sambo sa att jag fick bestämma mig, för inne på toaletten kunde jag inte stå och trampa. Jag valde att gå ut i sängen, jag hade precis kommit upp på alla fyra, då våran Ida gjorde entré i världen.
Klockan 01.55 födes våran ängel, 1360 gram "tung" och 38 cm lång, så liten och så fin. Jag fick upp henne på bröstet, och vi kunde inte se oss mätta på henne. Den lilla trubbiga näsan, den bestämda munnen och den lena hjässan med mörkt hår, våran Ida. Min sambo klippte navelsträngen. Just då tänkte vi inte så mycket på att Ida inte levde, vi var stolta föräldrar.
Idas morföräldrar kom på natten när hon var född, de hade kamera med sig och vi tog lite kort. Vi hade tackat nej till att sjukhusfotografen skulle ta kort på henne, men idag är jag väldigt glad över fotona vi har på Ida.
Dagen efter kom Idas farmor och yngste farbror på besök. Det känns väldigt skönt att våra anhöriga har sett Ida, då blir hon mer verklig för dom också.
De dagarna vi var på sjukhuset fick vi ha Ida hos oss så mycket vi ville, och vi hade ingen press på oss att åka hem. Men den dagen kom då vi skulle åka hem utan våran dotter. Det var jätte hemskt att lämna henne där, men vi tröstade oss med att vi skulle få se henne en gång till.