8 månader
8 månader har gått sedan du föddes Ida. Tiden går fort, men saknaden blir bara större för varje dag som går. Det är sommar nu, tänker på vad vi skulle gjort tillsammans. Jag förstår inte, kan inte för mitt liv fatta varför du skulle ryckas ifrån oss. Jag längtar efter dig, ibland känns det som om hjärtat ska brista.
Tänker på när vi lämnade dig på sjukhset, vi åkte hem utan dig. Så tomt, så tyst, så fruktansvärt hemskt. Din korg var bäddad, klar att sova i, men så blev det inte.
Trots all saknad och längtan som river inombords, så är det du som får mig att leva vidare. Får mig att se klarare på saker och ting, känna större glädje för det jag har och uppskatta små händelser, som kanske egentligen inte har någon betydelse idag, men som kan få mig att le imorgon.
Du finns för alltid i våra liv, i våra hjärtan.
Saknar dig, Mamma.
