5 månaders saknad
Hej du lilla kärleksbarn.
Många är de promenader jag gjort till dig på minneslunden, och fler kommer det att bli. Där känner jag att du finns, uppe bland trätopparna, för det är dit mina ögon söker sig när jag står på den lilla gräsplätten omgärdad av dessa vackra träd.
Du våran Ida som inte syns, som inte finns för de som inte vet om dig, är så levande för mig. Det är inte alla gånger på mina promenader jag går ända fram till minneslunden, men jag vänder alltid min blick mot dig, och säger. "Hej, jag älskar dig. Jag glömmer dig aldrig".
Nu är det fem månader sedan du föddes. Tiden går så fort, men står ändå stilla. Det känns fortfarande som om det var igår du föddes, samtidigt som det känns så overkligt allt som har hänt. Våran Ida som var så efterlängtad, som bara hade "upploppet" kvar innan du skulle komma till oss och förgylla våran vardag.
Men istället är du oss ett kärt minne, du lilla bestämda, du hade styrt vår värld totalt, och vi hade njutit av varenda sekund. När vi köpte dina kläder inför minnesstunden stannade din pappa till vid en docka och tittade på den. När vi kom hem sa han: "Jag hade inte tvekat en sekund att köpa den till henne".
Ljusen är tända vid ditt foto idag Ida, idag som så många andra dagar. Fotot med "tre enigheten" på, du med dina stolta föräldrar. För det är något ingen kan ta ifrån oss, stoltheten över att vi två lyckats skapa något så vackert som du. Tårarna kommer, gör min blick suddig, smärtan kommer och orättvisan river. Varför skulle du behöva lämna oss så tidigt, varför fick inte du stanna hos oss, du lilla älskade.
Den stora svarta sorgen är inte hos oss längre, men den oändliga saknaden, vissheten om att det alltid kommer att vara en plats vid vårt bord som är tom. Dina kläder ligger fortfarande kvar i garderoben, de ska ligga där.
Med dessa rader vill jag bara helt enkelt säga att jag älskar dig Ida och jag saknar dig något oerhört. Du finns föralltid i våra hjärtan.
/Mamma