Lisas födelseberättelse

Några minuter i åtta stod vi utanför normalförlossningen med blåa tossor på fötterna, lite lätt nervösa och ringde på klockan. Efter en liten stund öppnades dörrarna och en barnmorska hälsar oss välkomna. Hon heter Jenni och säger att hon ska ta hand om oss, hon vet redan vad det gäller. Jenni är barnmorskestundent, men det kändes helt rätt från början, vi vill inte byta till någon mer erfaren då vi kände fullt förtroende för henne från start.

Vi visades in i ett rum och gjorde oss lite hemmastadda. Ett CTG kopplades för att se hur bebisen mådde, det visade sig vara en mycket pigg bebis och barnmorskan var väldigt nöjd med kurvan som sakta skrevs ut.

Klockan kvart i nio sattes en skalpelektrod på barnets huvud och i och med det gjordes ett litet hål i fosterhinnan. Vattnet sipprade bara, jag väntade mig en fors... Vi gick ner till cafeterian och försåg oss med lite dricka, smörgås och annat gott. Det var skönt att få röra på sig, förhoppningen var att värkarna skulle sätta igång av sig själv när vattent hade gått. Men det kom inga värkar, så halv elva sattes värkstimulerande dropp. Barnmorskan sa att hon var optimistisk, hon blandade bara en liten påse med dropp, för hon hoppades att det skulle gå fort.

Jag fick in ett gåbord på rummet efter egen önskan, tyckte att det var så skönt att luta mig mot det när Moa föddes under det tidiga värkarbetet. Kurvan som skalpelektroden registrerade från bebisen var utmärkt, de hade sällan sett en sådan pigg bebis som vår. Vi hade radion på som spelade Lugna favoriter och på bordet bredvid sängen låg ett foto på Moa. Droppet höjdes en gång i halvtimman, vid elva började det göra mer ont. Vid tolv kom lunchen, men jag ville inte ha mat, då började jag gå mer in i mig själv och förstod att värkarbetet verkligen hade kommit igång.

Jag andades och stod och dansade och vaggade i takt med musiken så länge det gick. Efter ett tag fick jag stå på knä lutad mot en sacco-säck i sängen. Helt underbart. Undersökningar gjordes även när jag stod så här, för de ville inte störa mig för mycket. Jag andades och försökte slappna av. Varje värk är ett steg närmare bebisen. Helt plötsligt började det ta i ordentligt och jag fick lustgas. Åh denna ljuva drog, klockan var då ett och jag var öppen 5 centimeter.

Jag hörde långt bort att banrmorskan sa att det blir snart personalbyte. Just då brydde jag mig inte, jag höll ju på att föda barn. Efter en liten stund hör jag hur hon säger till Dennis att det blir inget byte av personal trots allt.

Det börjar trycka på, men jag försöker att bara andas lustgasen i lugn takt, det kan ju inte vara dags än. Då hör jag barnmorskan säga: ”Om du kan Helena får du krysta.” Jag krystade en gång, jag kände att jag blev alldeles varm om benen och så tog smärtan slut. Fort gick det! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men jag visste att jag ville veta vad det blev för sort. En tjej!! Åh vilken lycka, allt hade gått så bra, över förväntan, och jag kände mig så nöjd med förlossningen. Klockan var kvart i två, 5 timmar efter att skalpelektroden sattes och det var ingen som hade kunnat ana att det skulle gå så fort.

Barnmorskan Jennie hade ringt på klockan för att få hjälp av sin handledare när bebisen kom ut, men när hon kom in var allt redan klart. Alla var lite chockade, men samtidigt var jag så glad över att vi fick behålla samma barnmorska genom hela förlossnignen eftersom det kändes så bra med Jenni från början.

Efteråt kände jag mig väldigt pigg, upprymd och lyckokänslan var enorm. Vi beundrade vår tredje lilla sessa och åt glupskt de smörgåsar vi fick in på den fint dukade brickan. Det hade ju inte funnits så mycket tid att äta under dagen. Innan vi gick upp till BB satte jag på mig mina egna kläder och när barnmorskan frågade om jag ville åka rullstol blev jag lite undrande, nä det gick bra att gå. Lisa la vi i en vagn och så åkte vi hissen upp.

När vi kom till vårt rum vilade vi en stund och skickade lite SMS och ringde till våra föräldrar. På kvällen kom mormor och morfar med Moa och hälsade på. Det var så härligt att få krama Moa. Hon var så glad och uppspelt och var väldigt fascinerad av bebisen. Dagen efter kom Dennis och Moa och hämtade mig och Lisa. Efter att Lisa fått OK-stämpel från läkaren fann vi ingen anledning att stanna. Vi ville hem, hela familjen!

När förlossningen sätts igång med dropp måste bebisen övervakas hela tiden så att den inte ska bli för stressad då värkarna kan vara av en kraftigare karaktär vid igångsättning. Detta gör att man inte är lika fri att röra sig eftersom det finns sladdar som hindrar ens rörlighet. Men jag är så nöjd med denna förlossning. Vi fick en underbar barnmorska som var lyhörd och jag fick alla mina önskemål uppfyllda, vilket gjorde att jag kände mig trygg. Jag önskar att alla skulle få en sådan här lätt förlossning, det var i alla fall min drömförlossning!