Leos födelseberättelse

"Onsdagen den 13 juli vid åttatiden ringde vi på klockan till förlossningen på Varbergs sjukhus. Vi möttes av en jättetrevlig undersköterska och visades in i ett rum. Efter en stund kom barnmorskan och presenterade sig. Det är så viktigt med första kontakten, och det kändes så bra. Vi pratade lite och barnmorskan satte ett CTG. Vi kunde följa en pigg och glad bebis hjärtrytm på datorskärmen, i närmare en timme.

Efter klockan nio kom läkaren in och gjorde bedömningen att det skulle gå att sätta skalpelektrod på bebisen och alltså därmed ta hål på fosterhinnorna och starta förlossningen. Vår barnmorska var van och gammal i gamet, så läkaren överlät sedan resten till henne. Klockan kvart i tio tog hon hål på hinnorna och vägen till att vi skulle få träffa vårt barn hade startat. Vi tog det relativt lugnt, kollade in förlossningsavdelningen, slappade i soffa och säng.

Halv tolv gick vattnet. Värkarna kom inte igång spontant, så vid tolvtiden sattes värkstimulerande dropp. Jag var uppe och gick med droppställningen som danspartner. Vi gick lite i korridoren, åt kexchoklad och drack festis. Hann med lite Angry Birds på iPaden också. Jag kände hur det började strama neråt på baksidan av låren. Lite mensvärksliknande känsla. Emellanåt kopplades skalpelektroden in för att se att bebisen mådde bra, vilket den gjorde under hela förlossningen.

Efter ett tag började det ta i lite mer. Det gjorde inte ont, men jag kände att benen blev lite darriga och svaga när det kom en sammandragning. Jag stod och lutade mig över en bänk, lyssnade på Enya och gungade fram och tillbaka. Allt kändes bra.

Sammandragningarna började komma tätare, syntetiska värkar var tredje minut. Jag började känna mig trött och dåsig, gick in mer i mig själv. Hörde Dennis och barnmorskan prata med varandra, men registerade inte vad, koncentrerade mig på min kropp och följde med i sammandragningarna.

Jag satte mig på sängkanten, men kände mig väldigt obekväm i den ställningen. Jag ville stå upp, och barnmorskan erbjöd mig ett gåbord. Jag blev väldigt varm och drog av mig alla kläderna. Dennis strök mig över ryggen, jag koncentrerade mig på den rörelsen när sammandragningarna kom. Kände en blöt handduk mot min panna och landade där en stund. Så varm så varm, och så kände jag mig illamående.

Värkarbetet var nu etablerat, jag dök vid varje värk, försvann bort, ner i min kropp. Men det gjorde ont, det kändes allt mer. För att inte börja sträva emot, för att kunna följa med i värken bad jag om lustgas. De kopplade på lustgasen, men den fick ligga och väsa ett tag innan jag började använda den. Jag kom först upp i sängen på knä, lutad mot en saccosäck. Nu avtog även illamåendet och jag var inte lika varm.

Klockan tre blev det personalbyte, jag noterade detta långt borta. Dennis strök mig på ryggen, jag kände hur bebis roterade i mitt bäcken. Barnmorskan ville undersöka mig, och med stor möda landade jag på rygg. Helt öppen! Jag vände runt och stod lutad i saccosäcken igen, och nu blev lustgasen min bästa vän. Banmorskan vägledde mig genom värkarna, och det hade jag stor hjälp av.

Jag krystade och kände hur bebisen kom längre ner. Snart. En värk där jag vilade och fick pepp och sedan två värkar till så var bebisen ute. Jag slängde lustgasmasken och säger till Dennis: Bebisen lever, den lever. Och det gjorde bebisen absolut. Inget av våra andra barn har gett sig till känna med ett så högt skrik.

Det blev en liten pojke! Så underbart! Navelsträngen var kort, så innan den var klippt kunde jag inte ha honom mage mot mage, men han fick ligga på rygg på min mage. En liten krabat, så fin med apgar 10-10-10. Vilken kanonförlosning, när det väl kom igång gick det snabbt, igen. Namnet blev Leo och han vägde 3290 gram, var 51 centimeter lång och 35 centimeter i hattmått."